UTO//PI

Människan strävar efter perfektion som att den skulle ge evig tillfredsställelse. Som att perfektion skulle vara meningen med livet. Den eviga längtan efter något som egentligen är en illusion. Vi vill inte ha perfektion - vi vill sträva efter den. När den väl är inom räckhåll så kan vi knappt förmå oss att ta i den. 

Vi slås av rädslan över att klimax är nådd. Och vart gör vi då av den lustfyllda jakten efter perfektion? Den som hela tiden hållt oss i handen och sagt att det är dit vi ska. Människan förs naivt mot ljuset med normer, prestationer och krav - utan att egentligen förstå vad allt innebär. Att hela tiden leva i framtiden försummar alla ögonblick i nuet som egentligen är det enda vi äger. Människan lever som att framtiden är given och att den kommer delas ut till alla. När vi missar själva poängen om att allt är föränderligt, så står vi där snopna över att inget blev som vi tänkt oss.

Människan borde slopa hela visionen av framtiden och alla ideal som existerar. Vi borde sikta mer med känslor och sedan kunna vara kapabla att skjuta iväg dom. Oavsett om man träffar eller missar intentionen. Att våga släppa taget och tillåta hjärtat falla. Falla ner i gropen jämte blöta och trassliga känsloyngel som simmar runt febrilt bland nerver som rycker tag i en. Gropen som är fylld utav det vi älskar och fruktar mest. Känslor. 

För tänk om den där gropen aldrig får nuddas. Tänk att gå miste om att inte få känna på riktigt. Sådär på djupet och in under huden. Inget blir så realistiskt som att förlora sig själv för en stund, för att sedan speglas utav ens eget inre, sträcka fram handen och låta fingrarna långsamt nudda spegelbilden av sig själv och stirra in i sitt alldeles egna intima. Vägen ur gropen leds av hjärtats gps som försöker leda hjärnan rätt genom kurviga avgrunder och bråddjup. 

Jag trodde för en stund att jag visste hur känslor ter sig, vilka dimensioner som kan finnas inuti dem och hur de definierar sig. En tro som skulle kasseras när det där hålet i marken öppnade sig framför mina fötter och en konstant känsla av fallande infann sig. Mitt i allt mörker så uppstod tankar och känslor som jag aldrig tidigare stött på. Förnimmelser av ihåligheter och bedrövelser. För stunden kändes det som ett evigt krälande på gränsen som skiljde svart och vitt åt. Kanske är det så nya synsätt etablerar sig, genom att bryta ny mark och ge sken av att betydelsefulla saker föds ur misärer.

Ibland måste man nog falla isär för att kunna bygga upp sig själv på nytt. Rekonstruera något där man förr aldrig satt sin fot. Att identifiera sig själv är inte lätt och det krävs kritisk självinsikt och ett öppet sinne för att kunna förhålla sig till ärlighet och rationalitet. Lärdomen är att det föreviga är föränderligt. Men att allt löser sig. 

 
 
Mila

Ingen kunde skrivit det vackrare än du! <3