Närvarons förlorare
Jag stressar på i exakt samma takt. Genom minuter och timmar. Varken mer eller mindre. Ett konstant ligg på den där linjen. Jag som aldrig ligger på den. Jag är ju antingen eller. Noll eller hundra.
Medveten närvaro. Jag försöker att greppa innebörden. Andas in och ut, hör jag mig själv säga. Jaja nu har jag gjort det. Sen då? Måste vidare. Tappar tid på att stanna upp här. Reflektera gör jag sen, kanske inatt någon gång. När allt är tyst och jag bara hör mina egna tankar.
Eller har jag redan gått miste om allt det fina då?