Den finaste TV-serien jag någonsin har sett är Midnight Gospel på Netflix. Närmare specifikt avsnitt 8. Mouse of Silver. 

Duncan Trussell, som i serien gestaltas av en rosa jellyliknande varelse har en stark förmåga att fånga in och underhålla med sin färgstarka berättarröst. Jag känner mig förtrollad av en värld som annars känns lite för mycket LSD-rus för min smak. Här finns varelser någon förmodligen upplevt under en sådan berusningstripp och mönster i alla dess former utan någon som helst fingertoppskänsla eller avgränsning. Men trots att det går emot exakt allt i min personliga stil så slås jag över hur bra allt smälter samman och skapar en knivskarp mening till manuset. 

Det är väl därför jag har fallit som en fura och ser om avsnittet flera gånger. Det beskriver allt jag har ett behov av att höra och det i mig som alltid ska ta ut saker i förskott finner en tillfredsställelse här. 

Duncans mamma, har spridd bröstcancer och lever på lånad tid. De pratar om liv, död, kärlek och sorg. Deras dialog får en att känna sig inkluderad i något intimt rum och allt är sådär lättsamt sårbart. Man kan liksom höra hur deras kärlek tränger fram ur varenda del i det här avsnittet. 

Ibland ligger jag där i den kolsvarta natten, med värk i bröstet och en rusande puls. Dödsångesten knackar på. Hjärtat krampar. Fruktan över precis allt som har med döden att göra. Och vad som kommer efter den. Det där eviga, obefintliga och definitiva. Mest rädd är jag att förlora någon jag älskar och att jag inte längre kan finna den någonstans. Den har inte gömt sig, den har inte gått och lagt sig, den har inte rest bort utan den finns bara inte längre. Och jag måste sluta leta. 

Den rädslan kan sprida sig som en löpeld i mitt bröst. Känslan av smattrande små riddare som alla attackerar mitt hjärta samtidigt. Gråtandes ligger jag där och har panik över att allt ska ta slut, att kärleken ska försvinna. 

Jag kanske rentav är självdestruktiv tänker jag. Att jag tillåter det här dränerande momentet att pågå utan någon som helst tillstymmelse till att försöka stoppa det. Kanske inbillar jag mig att det är en slags reinkarnation som pågår, eller att jag påbörjat ett sorgarbete i tron om att beskona mig själv från smärta längre fram. Eller kanske är det känslan av att inte ha kontroll. Livet gör ju ändå som det vill, och kanske är det enda sättet att hitta en acceptans i allt det här för att kunna förhålla sig till det jordiska.

Därför är avsnitt 8 så emotionellt helande för mig. I deras klokhet finner jag livsviktiga perspektiv och jag tar tillvara på allt jag kan tänkas behöva inför framtiden. Verktygen blir som en liten snuttefilt av mjuka ledord som får lysa upp min väg genom livet. 

Hela serien tycker jag egentligen är en enda stor citatmaskin men två citat som verkligen fastnat i mig är dessa, 

❝ I love you, too. And Duncan, that kind of love isn’t going anywhere. And that’s another thing you find — that I may leave this plane of existence, sooner rather than later, but the love isn’t going anywhere. I’m as certain of that as I am of anything. ❞

 ❝ There’s no way to stop a heartbreak. How do you do that? You cry. ❞

Det jag tar med mig och bäddar in i hjärteroten är visdomen om att kärleken aldrig försvinner. Den kanske ändrar form, men den försvinner inte.